Abstrakt är en term som används för att beskriva poesi där den auditiva kvaliteten är lika viktig eller viktigare än innebörden.
Historia
Uttrycket abstrakt poesi började användas på 1920-talet, när den engelska poeten Dame Edith Sitwell myntade uttrycket för att beskriva det arbete hon hade börjat skriva. Sitwell var känd för sin förmåga till uppror och framstod som en av sin tids främsta sociala poeter.
Initialt drog Sitwell nytta av verk av T. S. Elliot och W. B. Yeats och föddes in i en känd litterär familj. Hennes far var antikvarisk författare och hennes bröder, Sir Osbert och Sir Sacheverell Sitwell, skulle också nå framgångar inom journalistik, poesi och konstkritik, även om det är Edith Sitwell som kan ha varit den mest inflytelserika inom sitt område.
Sitwell framförde ”Façade” för första gången 1922 med musikaliskt ackompanjemang skrivet av William Walton, en framstående kompositör. Reaktionen var fientlig. Sitwell minns att hon tvingades ”gömma sig bakom gardinen. En gammal dam väntade på att slå mig med ett paraply.”
Trots detta inledde Sitwell en period av vilda experiment och betonade ljudets betydelse i poesin, i radikal motsättning till den imagistiska rörelsen som leddes av Ezra Pound. I detta avseende kan Sitwell betraktas som den tidigaste samtida ”performancepoeten”, även om denna term inte användes förrän på 1980-talet. Poeter hade framfört sina verk i århundraden, men Sitwells fokus på verkets auditiva kvalitet – i stället för dess innebörd – kan än i dag kännas i många performers arbete.
1949, när Sitwell var i New York, framförde hon ”Façade” till stor hyllning, och i efterhand överskuggas hennes verk ofta av dess arv. Under denna efterkrigstid uppvisade Sitwell en stor grad av teknisk behärskning och andlighet. Hon blev en dam 1954.
Sitwell var dock långt ifrån den enda abstrakta poeten, och många hävdar att rötterna till denna form ligger i gamla muntliga poesitraditioner. Dadaisterna och futuristerna hade börjat experimentera med ljudeffekter och skrivit kompositioner som koncentrerade sig på rent ljud.
Den italienska futuristen Filippo Tommaso Emilio Marinetti hade upptäckt att onomatopoeia var användbart för att beskriva slaget vid Tripoli, där han hade tjänstgjort som militärreporter, efter att redan ha etablerat sig som en författare av värde. Hans verk liknade mer transkriptioner av slagets ljud än någon annan krigspoesi.
Dadaisterna utforskade ljudet som medium på ett mer abstrakt sätt, med början hos Hugo Ball, som ofta betraktas som dadaismens grundare, när han presenterade sin ”Vers utan ord” på en Cabaret Voltaire 1926. Dadaisterna skulle skapa ett antal undergenrer av ljuddikter, bland annat Bruitist Poetry, som var ganska lik de futuristiska dikterna, Simultaneous Poetry, där ett verk reciterades av flera talare på flera språk samtidigt, och Movement Poetry, där poesin ackompanjerades av primitiva rörelser som inte riktigt kunde betraktas som dans.
Men även om mycket görs av de manliga poeterna från det tidiga 1900-talet har den abstrakta poesin åtnjutit ett enormt kvinnligt inflytande, med ett antal anmärkningsvärda och framgångsrika kvinnliga författare inom området, däribland Else Lasker-Schüler och baronessan Elsa von Freytag-Loringhoven.
Form
Abstraktad poesi är inte en föreskriven form. Det finns inga regler att hålla sig till. Istället handlar det om att röra sig bortom orden för att skapa något inom ramen för skrivande och framförande som använder dessa medier som verktyg men som inte är bundet av dem.
På många sätt är abstrakt poesi besläktad med avantgardistisk musikalisk komposition – musikaliska noteringar som försöker röra sig bort från konventionell musikteori.
En aspirerande författare av abstrakt poesi kanske vill spela in sig själv när han eller hon försöker göra ett ljud som ingen har gjort tidigare, uppfinner nya ord eller klipper ut bokstäver ur tidningar och arrangerar dem slumpmässigt och reciterar det resulterande kaoset.
Användning
Att tillskriva abstrakt poesi ett syfte verkar missa syftet. Med varje ny komposition uppfinns syftet på nytt, så en dikt kan vara avsedd att återskapa ljudet av en droppande kran för att utforska det vardagliga livet i hemmet, medan en annan kan försöka efterlikna kanoner för att illustrera krigets fasor, eller för att uppfinna nya ord för att beskriva det unika i en enskild individs upplevelse av tillvaron.
Jag skulle råda till att man inte bara gör ljud för ljudets skull, såvida inte detta i sig självt är den erkända poängen. Tänk på varför, och bestäm sedan om experimenten har lyckats fånga det.