De klassiska förmedlarna av kanadensiska accenter i USA – från sketchkomikergruppen SCTV. (Foto: YouTube)
Med tanke på den geografiska, kulturella och ekonomiska närheten mellan våra två länder är det nästan perverst att amerikaner är så stolta över sin okunskap om allt som rör Kanada. Drake? Dan Aykroyd? Den nya heta premiärministern? Är det allt? Men alla vet hur kanadensare ska låta: de är ett folk som uttalar ”about” som ”aboot” och lägger till ”eh” i slutet av meningar.
Det är tyvärr fel. Liksom, språkligt inkorrekt. Kanadensare säger inte ”aboot”. Det de säger är faktiskt mycket konstigare.
Kanadensisk engelska är, trots landets gigantiska storlek, inte alls lika mångfacetterad som amerikansk engelska; tänk på de enorma skillnaderna mellan accenterna hos en Los Angeleno, en Bostonian, en Chicagoan, en Houstonian och en New Yorker. I Kanada finns det några konstiga fickor: I Newfoundland och Labrador talas en slags irländsk-cockney-klingande dialekt, och det finns en del unika särdrag i engelskspråkiga Quebec. Men annars är landet språkligt sett ganska enhetligt.
The Battery, en del av staden St John’s, Newfoundland och Labrador. (Foto: Carolyn Parsons-Janes/.com)
Det finns några isolerade egenheter i den kanadensiska engelskan, som att behålla brittiskan ”zed” för den sista bokstaven i alfabetet och att behålla ett hårt ”agh”-ljud där amerikaner vanligtvis skulle säga ”ah”. (I Kanada rimmar ”pasta” på ”Mt. Shasta”.) Men bortsett från dessa egenheter finns det två stora definierande trender i kanadensisk engelska: Canadian Raising och Canadian Shift. Den sistnämnda är känd i USA som California Shift, och det är den som får Blink-182-sångaren Tom DeLonge att låta så galen: en systematisk migration av vokalljud som resulterar i att ”kit” låter som ”ket”, ”dress” låter som ”drass” och ”trap” låter som ”trop”. SoCal-akcenten replikeras i princip nästan helt och hållet i Kanada.
Men den kanadensiska förskjutningen är liten jämfört med Canadian Raising, ett fenomen som beskriver de förändrade ljuden av två anmärkningsvärda vokalljud, som har mycket större konsekvenser för landets identitet, åtminstone i USA.S. Det är därifrån vi får allt det där med ”aboot”.
Ett vykort som visar Broad Street i Victoria, BC. (Foto: Rob/Public Domain)
Canadian Raising, som först katalogiserades på 1940-talet och namngavs av Jack Chambers 1973, är en förskjutning som finns i Kanada och i områden i norra USA (och, på sätt och vis, i Skottland) och som påverkar två vokalljud. Det första är ljudet i ordet ”write” och det andra är vår gamla vän ”about”.
”Canadian Raising har att göra med två diftonger”, säger Jennifer Dailey-O’Cain, en lingvist vid University of Alberta som är uppvuxen i USA men som nu har en fullt fungerande (men medveten) kanadensisk accent. När vi talar om engelska accenter talar vi nästan uteslutande om vokaler; med undantag för att släppa ”r”-ljudet i slutet av ord håller sig engelska dialekter i stort sett till samma konsonantljud. Ett ”k” är ett ”k” är ett ”k”. Inte vokaler. ”Dessa vokalljud är mycket glidande och svåra att imitera”, säger Taylor Roberts, en kanadensisk lingvist som upprätthåller en populär sida om ämnet kanadensisk dialekt. ”Konsonanter är lätta, men vokaler är knepiga.”
De olika vokalerna framställs genom att tungan rör sig i olika delar av munnen, knackar och krullar och petar, medan läpparna skapar cirklar och ovaler av varierande storlek. Lingvister har en karta för detta, ett slags otymplig parallellogram, men det hjälper också att bara upprepa ordet för sig själv och känna noga efter var tungan går. (Jag har hört kanadensare säga ordet ”om” fler gånger den senaste veckan än under hela de fyra år jag bodde i Kanada.)
Toronto skyline. (Foto: Lissandra Melo/.com)
Denna karta visar alla de grundläggande vokalerna på engelska: ”ah”, ”ee”, ”oh”, ”ooh”, ”eh”, och så vidare. Dessa kallas för monoftonger. När man kombinerar dem får man en helt ny palett av ljud som kallas diftonger, ett slags sammansatt vokal. Vokalen i ordet ”bike” är en sådan, som består av antingen monoftongerna ”ah” och ”ee” i södra och västra USA, eller ”uh” och ”ee” i nordöstra USA, Mellanvästern och Kanada. Det sistnämnda är ett exempel på Canadian Raising.
För ordet ”about” har vi också en diftonga i USA. Detta ”ow”-ljud består av ett ”agh”-ljud som övergår till ett ”ooh”-ljud. Det första ljudet, ”agh”, är en extremt låg vokal i det diagrammet.
Kanadensarna har också en diftonga där, men en mycket konstigare än vår. Istället för att börja med ”agh” börjar de med en vokal som är kartlagd på en plats i mitten, men som bisarrt nog inte finns representerad i amerikansk lingvistik, punkt slut. Detta är ett exklusivt kanadensiskt ljud, ett ljud som det stora flertalet amerikaner inte bara inte använder där kanadensare använder det, de använder det inte alls. Det är helt främmande.
Vokaldiagram för Canada Raising. (Foto: Peter238, CC BY-SA 4.0)
Den kanadensiska diftongen i ”about” börjar med något som ligger närmare ”eh” och vandrar till ett tomrum på den amerikanska språkkartan någonstans mellan ”uh”, ”oh” och ”ooh”. Den övergången är faktiskt lättare för munnen än den amerikanska versionen; våra vokaler går från låg till hög och deras från medelhög till hög.
Att säga att kanadensarna säger ”aboot” är språkligt felaktigt; ”ooh” är en monoftonga och den korrekta kanadensiska dialekten använder en diftonga. ”A-boat” skulle faktiskt vara lite närmare, även om det naturligtvis beror på hur man uttalar ordet ”boat”. I större delen av USA kan det vara alla möjliga olika diftonger; i Philadelphia är det något i stil med ”eh-ooh”, även om det vanligaste uttalet skulle vara mer i stil med ”oh-ooh”. I övre Mellanvästern är det dock en monoftonga, vilket är anledningen till att det låter så distinkt när någon från Fargo, North Dakota säger ”Fargo”. Och i stora delar av Kanada är den tonen mer lik Fargo-accenten än något annat. Det kan vara nära, men kanadensare gör inte en monoftonga i ”about”. De säger inte ”a-boat”. De gör något som amerikaner helt enkelt inte kan förstå.
”Det som händer är en sammansättning av uttal och uppfattning”, säger Dailey-O’Cain. ”Kanadensarna uttalar det annorlunda. Amerikaner hör detta och vet att det är annorlunda – de hör en skillnad men vet inte exakt vad skillnaden är.” Amerikaner har inte den kanadensiska diftongen närvarande i ordet ”about”, vilket gör det svårt att förstå. Vi vet att kanadensarna gör något konstigt, men i själva verket är det så olikt vår egen dialekt att vi inte ens riktigt kan räkna ut vad som är konstigt med den.
Vår bästa gissning? Jo, vi kan höra att kanadensarna höjer den första vokalen i diftongen, även om vi inte vet vad ”höja” betyder. Men i ett sant amerikanskt förakt för subtilitet väljer vi att tolka det som det mest extrema möjliga upphöjda vokalljudet: ”ooh”. Det är som en karikatyr av en strandkonstnär som överdriver ett särdrag bortom realism och in i serietecknarland: vi hör en skillnad och ökar den skillnaden till en höjd som egentligen inte längre är korrekt.
Prairies of Saskatchewan. (Foto: Martin Cathrae/CC BY-SA 2.0)
Den stora frågan är varför detta hände. Vilken möjlig förklaring kan det finnas för skapandet av denna märkliga diftonga strax norr om gränsen?
Språkforskare försöker i allmänhet inte besvara frågor om orsakssamband. ”Varför? Jag kan inte svara på det”, sade Dailey-O’Cain när jag frågade. ”Man kan titta på pågående förändringar ibland om man har rätt sorts data, men det är mycket, mycket svårt.” Men det finns teorier. En särskilt fascinerande förklaring har att göra med det som kallas Great Vowel Shift. Om du någonsin har undrat varför engelska är ett så legendariskt hemskt språk att lära sig, kan många av problemen spåras tillbaka till den stora vokalförskjutningen.
Den enda andra kanadensiska exporten till Amerika förutom ”aboot” och Drake verkar vara poutine. (Foto: Quinn Dombrowski, CC BY-SA 2.0)
Det finns inget bestämt datum för när den stora vokalförskjutningen började och slutade, men vi kan på sin höjd säga att den ägde rum mellan 1100- och 1700-talen, med troligen de viktigaste och största förändringarna under 1400- och 1500-talen. Detta sammanfaller med skiftet från medelengelska till modern engelska och även med standardiseringen av stavningen. Själva skiftet? Varje enskild ”lång vokal” – ”ey”, ”ee”, ”aye”, ”oh”, ”ooh” – ändrades. (Ingen vet varför. Lingvistik är sköldpaddor hela vägen ner.)
För det stora vokalskiftet uttalades ”bite” mer som ”beet”. ”Kött” uttalades mer som ”mate”. Allting gled bara ett steg över. Detta skedde i etapper; det första ordet, ”bite”, började som ”beet”, blev sedan ”bait”, sedan ”beyt” och sedan ”bite”. Du kan höra en trevlig talad genomgång av dessa här.
Om du undrar vad skillnaden mellan ”bait” och ”beyt” är, ja, då har du ett möjligt ursprung till Canadian Raising. ”Beyt”, ett av de senare men inte sista stadierna av den stora vokalförskjutningen, är extremt likt det kanadensiska Raised-ljudet som talas idag. Det finns en teori – som inte nödvändigtvis accepteras av alla – att de kanadensiska Raised-vokalerna faktiskt är en bevarad rest av Great Vowel Shift, ett mellanvokalljud som på något sätt fastnade i bärnsten i den stora vita norr.
Möjligen landade en viss population engelsmän från just den tidsperioden, runt 1600, i Kanada och på grund av dess isolering misslyckades med att observera de ytterligare förändringar som skedde i England. Kanske.
Men jag gillar den här förklaringen. Kanadensare är inte konstiga, de respekterar det förflutna. Ett mycket specifikt förflutet, som alla andra hoppade förbi. Det är en väldigt trevligt klingande diftonga.
Korrigering: Den här artikeln har ursprungligen stavat Dan Aykroyds efternamn fel. Artikeln har också uppdaterats sedan den först publicerades för att utöka den roll som monoftonger kontra diftonger spelar i det kanadensiska uttalet av ordet ”boat”
.