Varför 90 dagar och längre?
Vi har sagt i flera år att den bästa vän som en klient har under behandling är tid. English Mountain Recovery var ett av de första riktiga 90-dagars behandlingsprogrammen för boende. Många vänner berättade för oss att folk är alltför vana vid traditionella 28- och 30-dagarsprogram och att du inte kommer att kunna överleva.
Så varför brukade 30 dagar i missbruksbehandling vara normen? Det sattes av försäkringsbranschen och inte av forskning baserad på effektiva vårdnivåer.
Sedan English Mountain Recovery började vårt 90-dagarsprogram har vi haft fullt upp med att behandla våra klienter för vår 90-dagarsvistelse. Många av våra samtalsdeltagare söker faktiskt 90-dagarsprogram med mera. Så kanske börjar folk förstå att mer är bättre, återfallsfrekvensen är lägre och resultaten är bättre med vår modell. Tyvärr söker många av de som ringer efter flera behandlingstillfällen och har lärt sig den hårda vägen att de behövde ett mer intensivt program. Ännu mer olyckliga är de som tror att allt kommer att bli bra om de bara kan gå igenom ett avgiftningsprogram.
Människor upptäcker den enkla sanningen, ibland på det hårda sättet, att de traditionella behandlingsmodellerna oftast inte räcker till. Det finns nu gott om data som stöder längre vistelsetider i behandling och ju längre någon är engagerad i ett program, desto bättre är deras chanser att få ett tillfredsställande liv i nykterhet. En del gammal forskning hävdade att när hjärnskadan väl uppstått finns det inget hopp om att återhämta sig från den skadan. Den mer aktuella forskningen visar att hjärnan kan återhämta sig och gör det beroende på skadans omfattning, men att det återigen tar tid.
I volym 14, nummer 5 (december 1999), gjorde National Institute of Drug Abuse följande uttalande: ”Tiden beror på en individs behov. För de flesta patienter nås tröskeln för betydande förbättring vid ungefär tre månaders behandling. Ytterligare behandling kan ge ytterligare framsteg. Programmen bör innehålla strategier för att förhindra att patienterna lämnar behandlingen i förtid.” NIDA hänvisar till program som erbjuder ett äkta 90-dagarsprogram som den nya ”guldstandarden” vid behandling av alkoholism och missbruk.
Ska vi behandla dem som frågar efter 30, 45 eller 60 dagar? Ja, vi kommer att acceptera dem och viss behandling är säkert bättre än ingen alls. Vår personal och deras klientkollegor kommer att försöka få dem att se att de behöver mer behandling i de flesta fall. De kommer också att få en rekommendation om att gå till ett nyktert boende av hög kvalitet, terapisessioner och andra rekommendationer när de lämnar oss. 100 % av de klienter som lämnar vårt program kommer att få en hänvisning till pågående terapi, utökad vård, nykterhetsboende och andra modaliteter i vårdkontinuumet. Denna övergångsvård gör det möjligt för klienterna att, medan de befinner sig i en nykter livsmiljö, få det stöd som behövs i ett tidigt tillfrisknande i kombination med olika nivåer av ansvarstagande.
Vissa hänvisar till det vi gör som att ”skala lagren på en lök” tills vi kommer fram till några av de kärnfrågor som behöver tas upp. Nivåerna av skärpa är högre nu än någonsin tidigare. Den yngre befolkningen blir beroende i ännu tidigare ålder än tidigare och de kemikalier de använder orsakar extrema känslomässiga och psykologiska skador. Denna läkningsprocess kan vanligtvis inte äga rum i ett traditionellt 28-dagarsprogram. Visserligen är 28-30 dagar lämpligt för många klienter, men vi ser fler klienter med mer trauma och psykologiska problem än någonsin tidigare. Om dessa problem inte behandlas och/eller identifieras ökar sannolikheten för återfall kraftigt. Ännu en gång uppmuntras den förlängda vistelsetiden starkt.
Dessa längre behandlingsperioder är den absoluta nödvändigheten för många och de är byggstenarna till ett nytt liv och ett nytt sätt att leva utan användning av alkohol eller andra droger. Att komma till rätta med det faktum att ”jag har sjukdomen alkoholism och/eller missbruk” är en stor och ofta utmanande bedrift! Så vad är jag nu villig att göra för att ta ansvar och vidta åtgärder för att bli bättre? Människor och deras familjer blir allt mer välinformerade om missbrukssjukdomen och inser också att ”vi måste åta oss att vidta de åtgärder som krävs för att ta hand om oss själva”. Detta gäller för alla i familjen! Under tiden för dessa relationer har ”hela familjen” blivit sjuk och dysfunktionell.