Acceptans är det första steget till att bli bättre. Du har av någon anledning utvecklat en svår depression. Acceptera det. Inget förnekande kommer att hjälpa. Inget försök att försöka ta reda på vad som hände, hur det hände, vad som utlöste det osv. kommer heller att hjälpa. Du kan fortsätta att förbanna de gener du föddes med. Du kan också fortsätta att förbanna den miljö där din stress och sjukdom utlöstes. Du kan förbanna de människor som i varje skede av ditt liv har ställt till med förödelse och ökat din stress. Inget av detta kommer att göra dig bättre.
Denial är mänsklig natur. Den är inbäddad i det kollektiva omedvetna som begravts i det mänskliga sinnet under generationer. Ibland är förnekelse bra, som att vägra acceptera ett nederlag. Det håller mänskligheten motiverad att överleva katastrofer, krig och andra katastrofala händelser. Det håller det mänskliga sinnet igång i sökandet efter bättre idéer och bättre lösningar på problem. Ibland ger förnekandet av ens dödlighet till och med de döende styrkan att hålla ut och faktiskt överleva sitt prognostiserade utgångsdatum.
Men när det gäller MDD (Major Depressive Disorder) hjälper förnekelseinstinkten inte. Den orsakar mer elände genom att kasta upp det oföränderliga förflutna om och om igen. Genom att säga att ”detta kan inte hända mig” går man in i offerläge. Minns du Panchatantra? Den innehåller en berättelse där en kanin som heter Chatur leker i skogen. Snart hör han brölet från ett lejon som verkar vara ganska nära. Kaninen fruktar för sitt liv och undrar vad han ska göra. Tja, en kanin är ett smart djur. Plötsligt får han en idé. När han ser lejonet närma sig rullar Chatur över på ryggen och ligger helt stilla, som om han vore död. Lejonet kommer närmare, ser den stilla kaninen och går därifrån eftersom det inte vill äta något annat djurs byte. Chatur undgick att bli dödad av lejonet genom att spela död. Depression är dock inte ett rovdjur som lejonet, som jagar efter sin mat. Den är som en gam som livnär sig på aska. I det ögonblick du går in i offerläge kommer depressionen att kasta sig över dig och göra slut på dig. Var aldrig ett offer. Aldrig. I det ögonblick du börjar agera levande är kampen mot depressionen halvt vunnen. För depressionen är rädd för ett levande sinne. Att hålla ditt sinne vid liv är oerhört viktigt. Och hur gör vi det?
Där vi visar offermentaliteten dörren. Genom att hålla självförnedrande tankar på avstånd. Genom att acceptera.
Acceptans av din sjukdom gör dig redo för nästa steg, som är att söka hjälp, och nästa, som är att använda den hjälpen. Du går till psykiatern och kommer tillbaka med ditt recept och dina mediciner. Tanken dyker upp: ”Varför just jag? Varför behöver jag antidepressiva medel? Jag är inte den typ av person som får depressioner. Hur kan jag vara psykiskt sjuk? Du börjar se medicinerna som ligger på bordet som en påminnelse om din funktionsnedsättning snarare än som ett botemedel mot din sjukdom. Ut med medicinerna. Ut med recepten. Terapisessioner får medvetet en chans att missa. Och så står du där. Tillbaka till ruta ett. Tillbaka till depressionens mörker.
Hursomhelst kommer acceptans av din depressionsdiagnos att hjälpa dig på många sätt. Först och främst lugnar det ditt redan upprörda sinne. Det som du motarbetar består. Vi minns alla vår fysik i gymnasiet där en krets med ett högt motstånd kopplat till sig förbrukade mer ström medan en krets med ett svagare motstånd förbrukade mindre ström. På samma sätt låter acceptans bara tanken, att du har ett medicinskt tillstånd, även om det är en psykisk sjukdom, passera igenom utan motstånd och därmed utan energiförlust. Med minsta motstånd följer minsta störning, och sinnet lugnar sig snabbt till det egentliga arbetet med att bli frisk.
Acceptans är befriande. Det befriar sinnet från de bojor som åratal av social konditionering medfört. Man börjar se psykisk sjukdom på ett nytt sätt. Du börjar se den för precis vad den är: en sjukdom som alla andra. Det öppnar sinnet för nya sätt att tänka. Terapier som KBT bygger på antagandet att förändringar i ens tänkande kan leda till förändringar i ens beteende. Ett sinne som är öppet för förändring gör att terapin fungerar snabbare och bättre, vilket leder till snabbare återhämtning från depression.
Acceptans innebär dock inte att man resignerar inför tillståndet. Det innebär inte att man accepterar depressionen i sitt liv som om den vore en speciell gäst i svart smoking och rullar ut den röda mattan för den. Nej, acceptans innebär bara att man är öppen för och accepterar det faktum att man har ett tillstånd och att tillståndet måste behandlas. Acceptans innebär att man är fullt medveten om de steg som ingår i behandlingen och att man är beredd att följa behandlingen genom att gå hela vägen. Acceptans innebär att komma över dig själv, ditt gamla jag, och vara redo att omfamna de förändringar som kommer att skapa ett nytt jag.
Acceptans innebär att vara snäll mot dig själv. Acceptera dig själv som du är, depression m.m. Förlåt dig själv för att du har utvecklat en depression. Det låg inte i dina händer. Förlåt dig själv för att din sjukdom har påverkat din familj. Du blev inte sjuk med avsikt. Och eftersom du lider mest måste du vara snällast mot dig själv.
Acceptans är också stärkande. När du accepterar dig själv som du är gömmer du dig inte längre. Du har rustat dig själv för att berätta för hela världen att du inte bryr dig om vad andra tycker, att det är okej för dig att ha utvecklat en sjukdom, som går att bota, och att du är redo att bekämpa och besegra den.