När Madeline Miller vann Orange-priset i skönlitteratur förra veckan för sin debutroman The Song of Achilles var det naturligt att undra hur den mytomspunne grekiske hjälten i hennes bok skulle fira. ”Jag tror att han skulle göra det på ett mycket episkt sätt”, säger hon och skrattar. ”Och som tur var gav en av de underbara sponsorerna mig en mycket stor flaska champagne.”
Millers bok, som hon skrev på sin fritid medan hon undervisade i latin i amerikanska gymnasieskolor, bygger på Homeros Iliaden och återskapar på ett levande sätt historien om Patroklos, Akilles vapenbroder. Även om Millers inspiration var antik är hennes teman utan tvekan moderna: The Song of Achilles kartlägger den djupa och kärleksfulla relationen mellan dessa två personer av samma kön i en tid av krig och brutalitet.
”Jag tror att vi nu befinner oss på en plats i vår kultur där vi återigen kan acceptera den tolkningen av berättelsen”, säger Miller. ”Det kändes som om det redan var en kärlekshistoria, men ibland tror jag att idén om dem som älskande har blivit lite vitkalkad från registret.”
Romanens omtolkning av en 2700 år gammal episk dikt för 2000-talet markerar i själva verket något av ett kulturellt uppsving för klassikerna. På senare år har Iliaden inspirerat författaren David Malouf (hans roman Ransom från 2009 börjar i det ögonblick då Hektor, prins av Troja, har dödats av Akilles) och den prisbelönta poeten Alice Oswald, som förra året publicerade Memorial, en radikal omarbetning av den ursprungliga dikten.
En modernt klädd föreställning av Antigone av Sofokles har just haft premiär på National Theatre, samtidigt som intresset för antikens historia är rekordstort på TV: Mary Beards BBC-serie Meet the Romans lockade nästan två miljoner tittare och Bettany Hughes spelar in en ITV-dokumentär om romersk arkeologi.
Också på biografen har man sett halvklädda trojanska hjältar och spartanska krigare: Wolfgang Petersens film Troja från 2004 visade Brad Pitts muskulösa torso i rollen som Akilles, medan 300 var en fiktiv återberättelse av slaget vid Thermopylae. Båda var kassasuccéer.
Varför gör klassikerna comeback? Enligt Hughes, som är historiker och programledare, har det att göra med känslomässig koppling.
”Man tänker på stora episka berättelser och tror att de bara handlar om krig och konflikter, men Homeros skriver faktiskt vackra rader”, säger hon. ”Det finns en rad om Athena som borstar bort en pil ”som en mor som borstar bort en fluga från ansiktet på ett sovande barn”. Jag läste det och kom ihåg att jag gjorde det med mitt eget barn.
”Så plötsligt finns det en omedelbar känslomässig koppling, 27 århundraden senare, till mig som mor på 2000-talet. Det finns stora filosofiska kopplingar, men också en grundläggande koppling till vad det är att vara människa.
”Jag tror att människor efter millennieskiftet och efter den 11 september har blivit mycket mindre rädda för att ställa de stora frågorna om varför vi är här. Om det finns något som kan besvara dessa frågor är det de gamlas visdom, eftersom grekerna och romarna inte bara svängde runt i Medelhavets solsken, utan levde i tuffa tider. Man kunde vara död vid 45 års ålder. Du befann dig i en tid av totalt krig.”
Erfarenheten av att leva i krig är av särskild relevans för dagens publik som är van vid att se 24 timmars nyhetsbevakning av konflikterna i Afghanistan och Irak. Miller säger att hon var ”absolut” medveten om parallellerna när hon skrev The Song of Achilles. ”Den otroliga tragedin med soldater som dör på slagfältet är något som ger genklang”, säger hon. ”Iliaden är kritisk till ledare och ledarskap och undersöker hur det är att höra generalerna bråka med varandra medan vanliga soldater skickas ut i strid.”
I Nationalteaterns uppsättning av Antigone, med Christopher Eccleston och Jodie Whittaker i huvudrollerna, är likheterna ännu tydligare: pjäsen inleds med generaler och byråkrater som är församlade runt en TV och tittar på ett krigsslut. Skådespelarna är arrangerade på ett sätt som återger det numera berömda fotografiet av USA:s president Barack Obama, omgiven av sina medhjälpare och sin utrikesminister Hillary Clinton, som tittar på dödandet av Osama bin Laden.
”Vi ville skapa en så tydlig glasruta som möjligt mellan oss och det”, förklarar Antigone-regissören Polly Findlay. ”Det handlade inte så mycket om att dra moderna paralleller som att ta bort alla avstånd, eftersom den här typen av klassiska berättelser är det snabbaste och renaste sättet att förstå grundläggande mänskliga erfarenheter … När det globala politiska klimatet är så bekymmersamt som det är just nu, är dessa berättelser en snabb lösning för att förstå vad som alltid har varit sant om människor.”
Enligt Barbara Goff, professor i klassiker vid Reading University, är den moraliska komplexiteten i hjärtat av dessa antika dramer en av anledningarna till att berättelserna har levt kvar så länge.
”Iliaden fokuserar på kriget, vilket innebär att den ställer några avgörande frågor – vad är en mans liv värt, vad är en kvinnas liv värt? – men det är aldrig klart om den förhärligar kriget eller om den är kritisk mot det”, förklarar Goff. ”Folk diskuterar fortfarande detta. Dikten ställer greker mot trojaner, men det finns aldrig någon idé om att grekerna är de goda och trojanerna skurkarna – ofta är det tvärtom, faktiskt.”
Den subtila skrivningen kan ha en påtaglig inverkan på publiken. I USA spelar en organisation som heter Philoctetes Project upp antika militärdramer för att hjälpa dagens soldater att hantera posttraumatiskt stressyndrom.
Det har också skett en ökning av antalet elever som studerar latin och grekiska i skolan, delvis på grund av välgörenhetsorganisationen Classics for All, vars mål är att införa ett eller flera klassiska ämnen i minst 1 000 statliga skolor under de kommande tio åren.
”En av anledningarna till att det är så populärt bland barn är att deras föräldrar inte har studerat det”, säger Hughes, vars senaste bok, Socrates: The Hemlock Cup, är en bestseller i New York Times. ”Det var bara tre av oss i skolan som läste klassiker och vi var de nördiga. Nu har det blivit något väldigt häftigt att göra: det är en hemlig, exotisk värld som barn kan låsa upp och som deras föräldrar inte känner till.”
Intresset bland yngre människor har också väckts av datorspel som utspelar sig i den antika världen, bland annat Gods & Heroes: Rome Rising.
”Sättet vi undervisar i klassiska ämnen har förändrats”, säger Paul Cartledge, professor i grekisk historia vid Cambridge University och ordförande för Joint Association of Classical Teachers. ”Det handlar mycket mer om att läsa grekiska eller latin: man hittar en berättelse eller ett scenario och får barnen att läsa. Det handlar inte bara om ’Vad är ett gerundium eller ett förflutet participium’. Det handlar om att tidigt komma in i berättelsen.”
Och det är just utsikten att återberätta dessa berättelser genom det moderna perspektivet som fungerar som en kattunge för romanförfattare.
För den framstående klassikern Mary Beard är vårt förnyade intresse för de antika texterna en del av en framstående tradition. ”Det verkligt viktiga är att varje generation återupptäcker det och tror att de är de första som gör det, men i själva verket har det aldrig försvunnit”, säger hon. ”Vad sägs om romanerna av Mary Renault eller Rosemary Sutcliff eller I, Claudius eller Asterix? Hela poängen är att vi återberättar dessa historier med våra egna intressen och bekymmer; det är ett ständigt återskapande.”
Var förstås värt att komma ihåg att konsten att skriva om klassiska texter har en lång och ädel historia: både Iliaden och Odysséen är i sig själva omtolkningar av grekiska myter. Vi kanske upplever en era av klassisk föryngring. Men kanske bevisar Millers seger i Orangepriset helt enkelt – som Beard tror – att vårt intresse för tidlösa berättelser aldrig riktigt försvann.
{{topLeft}}
{{bottomLeft}}
{{topRight}}
{{bottomRight}}
{{/goalExceededMarkerPercentage}}
{{/ticker}}
{{heading}}
{{#paragraphs}}
{{.}}
{{/paragraphs}}}{{highlightedText}}
- Dela på Facebook
- Dela på Twitter
- Dela via e-post
- Dela på LinkedIn
- Dela på Pinterest
- Dela på WhatsApp
- Dela på Messenger
.