Under min uppväxt såg jag till att jag nästan aldrig behövde höra frågan ”Varför gråter du? Är du en tjej?!” som andra pojkar runt omkring mig fick frågan. Jag såg aldrig min far eller hans bröder gråta. Men jag kan inte säga detsamma om min mamma eller andra kvinnor i mitt liv.
Det var inte okej för pojkar att vara öppet tårögda om vi blev fysiskt eller känslomässigt skadade. När jag grät var det kort, hemligt och dämpat.
Då fanns det tillfällen då pojkar faktiskt kunde gråta öppet. Det var när vi ville ha något. Jag drog den vilda slutsatsen att detta berodde på att gråt om känslomässig eller fysisk skada fungerade som ett larm om att begränsade resurser eventuellt skulle uttömmas, medan gråt för att få något avslöjade ett fel som behövde rättas till omedelbart. Men ni kan ignorera mina funderingar.
Jag var omedvetet avundsjuk på att flickor fick gråta fritt offentligt, särskilt eftersom de få gånger jag hade gråtit hade jag slutat med en självbekväm, nästan euforisk, känsla.
Råka är ett sätt att lätta på kroppens uppdämda energi. Det är också ett larm för hushållet eller det större samhället så att de berörda, vars hjärtan smälter av ditt gråtande, kan komma till din hjälp. Ett exempel är spädbarn vars skrik kan få till och med främlingar att bli oroliga, eller åtminstone irriterade till den grad att de till exempel skulle ”betala någon för att få barnet att hålla tyst”.
Jag gick i en anglikansk gymnasieskola för enbart pojkar i Cape Coast, Ghana, som byggdes av de brittiska kolonialisterna. Här blev många av mina skolkamrater inlagda på sjukhus och förlorade nästan livet till följd av lärarnas våldsamma slag med käppar och andra föremål. Deras vägran att skrika av smärta gjorde lärarna ännu argare och fick dem att slå ännu hårdare.
Det är som om tårar är det färglösa blodet för vår värdighet. Kanske också en reaktion avsedd för de sadister som, tänkte våra afrikanska förfäder, fick nöje av att se oss lida. Komplexa saker.
Ingen såg mig gråta våldsamt. Det var bara kortvarigt, när mina mormödrar, min rumänska farfar och min moster gick bort. Jag grät också ensam då och då för en familjemedlem som var hjälplös och vars hälsa försämrades. Och jag grät när min mamma bad min första kärlek att göra slut med mig (de såg/hörde mig båda två, men jag var för förkrossad för att bry mig).
För några dagar sedan grät jag inte mindre än tio gånger när jag såg filmen Mulan. Filmen Coco fick mig också att gråta. Jag tror att det beror på att jag starkt identifierar mig med människor som hittar sig själva och accepteras av sitt samhälle för den de är, samtidigt som de gör sin familj och sitt samhälle stolta och hoppfulla.
Jag skulle ha provat på Hollywood om jag kunde gråta på begäran. Jag har alltid trott att det måste vara den svåraste delen av skådespeleriet eftersom min uppfostran hade gjort det så svårt att gråta inför folk, till och med i verkligheten.
Det tog ett tag för mig att komma hit, men nu gråter jag stolt till den grad att jag njuter av det. Jag har insett att patriarkatet är en osynlig fälla som begränsar oss, så jag försöker befria mig från dess snaror bit för bit, dag för dag.
Emmanuel Owusu Bonsu aka Wanlov the Kubolor är en rumänskfödd/ghanesisk uppvuxen sångare/låtskrivare, filmare och kulturell ikon. Kubolor producerar talanger som har positiva sociala budskap eftersom han är en förespråkare för mänskliga rättigheter och en hållbar miljö. Han är också en stark förespråkare i Ghana för mänskliga rättigheter och är frispråkig när det gäller miljöskydd & korruption. Kubolor är känd för sin humor, sitt mod och sina oortodoxa åsikter om varierande ämnen.
Åsikter som uttrycks i View-artiklar är enbart författarnas egna.
Är du en erkänd expert inom ditt område som arbetar i Afrika? Är du av afrikansk härkomst? Vill du dela med dig av en personlig berättelse som utmanar den traditionella synen på maskulinitet? Mejla oss på [email protected]