Med tanke på den slående likheten mellan de nordiska samhällena är det intressant att notera hur olika vissa av dem har reagerat på den nuvarande covid-19-krisen. Danmark och Norge var till exempel snabba med att införa en inlåsning av arbetsplatser och skolor och stänga sina gränser. Sverige däremot har väckt internationellt intresse med en jämförelsevis slapp inställning till att tvinga fram social distansering genom rättsliga åtgärder. Oavsett vilket tillvägagångssätt som är ”rätt” har de olika reaktionerna avslöjat de olika sätt på vilka varje land styrs, särskilt när det gäller förhållandet mellan regeringen och administrativa myndigheter, t.ex. hälsovårdsnämnder, samt oron för det demokratiska systemets bräcklighet som helhet. Dessa skillnader har ofta sina rötter i historiska traditioner och erfarenheter. Johan Strang, docent vid Centrum för nordiska studier vid Helsingfors universitet, tar här upp några av orsakerna till dessa skillnader.
2020.04.06 | Johan Strang
Varierande historier och demokratiska traditioner är kanske några av anledningarna till att Danmark, Finland och Norge har reagerat på olika sätt på covid-19 – och till att Sverige har haft en helt egen inställning. (Observera att kartan endast visar de nordiska länder som nämns i artikeln). Foto: colourbox.dk.
*Bemärk att denna artikel endast fokuserar på de nordiska länder som nämns (Danmark, Finland, Norge och Sverige) och inte på hela Norden i sin helhet.
Olika sätt att organisera styrande organ
En av de mest grundläggande orsakerna till att de nordiska länderna har reagerat olika på covid-19-krisen är de olika administrativa traditionerna i östra och västra Norden. Medan Finland och Sverige har jämförelsevis små ministerier och självständiga förvaltningsmyndigheter, är politikerna mer direkt ansvariga för förvaltningen i Norge och Danmark. Därför var det lättare i Danmark och Norge att reagera snabbt med politiska beslut – och till och med att åsidosätta myndigheter och deras expertis när det ansågs politiskt nödvändigt. Den danska regeringen införde snabbt restriktioner och stängde sina gränser trots att epidemiologerna vid den danska hälsomyndigheten (Sundhedstyrelsen) sa att det var onödigt.
I Sverige är statens epidemiolog oftare i tv än statsministern och anses allmänt vara den ”kapten” som kommer att rida Sverige genom stormen. I både Norge och Danmark är statsministern en tydlig frontfigur. I Finland är statsminister Sanna Marin också en frontfigur, men hon betonar ständigt att hon följer rekommendationerna från THL (Terveyden ja hyvinvoinnin laitos, eller Institutet för hälsa och välfärd i Finland).
BILDER: I Danmark, Norge och Finland är det statsministern som är frontfigur vid presskonferenser, medan det i Sverige oftare är epidemiologen Anders Tegnell från Folkhälsomyndigheten (bilden till vänster). Foto till höger: Statsminister i Danmark, Mette Frederiksen, statsministeriet.
Förflutna erfarenheter påverkar nuvarande tillvägagångssätt
Det faktum att Finland, trots samma förvaltningstradition som Sverige, har agerat annorlunda än Sverige kan ha att göra med finska historiska erfarenheter, inte minst från andra världskriget. Det finns en viss beredskap att agera beslutsamt och kollektivt vid plötsliga kriser. Lärdomen från kriget var att om alla följer statens order kommer allt att gå bra, men det finns också en förväntan på att regeringen är beredd att agera snabbt och kraftfullt. Finland är också bättre rustat än de övriga nordiska länderna när det gäller beredskapslager m.m., något som de övriga nordiska länderna länge inte har brytt sig så mycket om. I Norge och Danmark hade krigserfarenheten mer att göra med att individens ansvar var viktigt, medan Sverige kanske kan sägas sakna en jämförbar kriserfarenhet.
BILD: Finland är utan tvekan bättre förberett för kriser. Här visas den finska regeringens presskonferens den 16 mars 2020, då stängningen av skolor tillkännagavs. Foto: Foto: Laura Kotila, Flickr, Finlands regeringskansli.
Sverige gör det på egen hand – varför?
- Oförtroget självförtroende: Sverige är det enda nordiska landet, och ett av få länder i Europa, som inte har stängt sina skolor och infört rigorösa, lagstadgade sociala distanseringsåtgärder. Det krävs ett stort självförtroende för att agera annorlunda än nästan alla andra länder. Detta är något som Sverige har i större utsträckning än de övriga nordiska länderna, som i högre grad präglas av småstatsattityden, nämligen att det är viktigt att följa andra. Att identifiera och förklara varifrån detta svenska självförtroende kommer är en av de svåraste och mest spännande frågorna för filosofer och kulturhistoriker som är intresserade av de nordiska länderna. Min egen teori är att det är en fråga om temporalitet. Ibland under 1900-talet, den svenska modellens storhetstid, växte det fram en föreställning om att Sverige var ett av världens modernaste länder och därmed ”före” andra länder. Om man alltså, liksom Sverige, ligger i framkant av den mänskliga utvecklingen finns det ingen anledning att jämföra sig med andra mindre avancerade samhällen. I stället finns det en vilja och en vana att lösa varje fråga självständigt.
- Ekonomins centrala roll: De ekonomiska aspekterna har varit mycket mer centrala i den svenska diskussionen, och på ett mycket tidigare stadium, än i de andra nordiska länderna. Det ligger inte utanför fantasins gränser att detta har att göra med att Sverige i många avseenden är mer nyliberalt och mer finansdrivet. Men samtidigt är det också viktigt att komma ihåg att ekonomer historiskt sett har haft en mer central plats i debatten i Sverige än i de andra nordiska länderna. Den svenska välfärdsstaten, ”folkhemmet”, var i många avseenden främst ett ekonomiskt projekt. Dess viktigaste arkitekter var ekonomer som Gunnar Myrdal, Ernst Wigforss, Bertil Ohlin, Gösta Rehn och Rudolf Meidner. Och kunskapscentret i Sverige tenderar fortfarande att vara personer från det ekonomiska området. Om jag minns Henrik Stenius, grundaren av Centrum för nordiska studier vid Helsingfors universitet, rätt, är den centrala expertisen i krissituationer ekonomer i Sverige, historiker och filosofer i Finland, jurister och historiker i Norge och statsvetare i Danmark. Detta betyder inte att svenskarna prioriterar ekonomin framför hälsa och människoliv, eller att de gör hjärtlösa kostnads-nyttoanalyser. Snarare finns det en stark tradition i Sverige att tänka att en fungerande ekonomi är en förutsättning för människors välbefinnande och hälsa. Folkhemmets trygghet kunde bara uppnås genom en stärkt ekonomi, och omvänt är de grymma sociala och psykiska konsekvenserna av 1990-talets lågkonjunktur i Sverige och Finland fortfarande färska i folkets minne, särskilt i Finland.
- Svenskar gör vad de blir tillsagda: I de övriga nordiska länderna – kanske särskilt i Danmark – har Sverige ett rykte om sig att vara ett paternalistiskt, förbjudande samhälle, vilket inte tycks stämma överens med den liberala attityd som Sverige har haft under koronakrisen. Hur går detta ihop? Om man tittar närmare är det nog inte så mycket förbud i sig som danskarna gör sig lustiga över, utan hur lydigt svenskarna följer olika rekommendationer. Om man ska tro danska anekdoter, när Folkhälsomyndigheten rekommenderar att man ska äta fem skivor bröd per dag, så äter svenskarna fem skivor bröd per dag. Stereotypen är snarare att svenskarna naivt litar på att staten vet vad som är bäst för dem. Det är för övrigt exakt samma logik som genomsyrar Sveriges hantering av covid-19-krisen; de svenska myndigheterna litar på att svenskarna i allmänhet kommer att följa den statliga epidemiologens rekommendationer att tvätta händerna och hålla sig borta från varandra. Det finns inget behov av att rättsligt genomdriva sociala distanseringsåtgärder. Med detta sagt, i ett bredare jämförande perspektiv är förtroendet för myndigheter högt i hela Norden (inklusive Danmark), så det finns säkert begränsningar i denna förklaring till den svenska särställningen.
BILD: I Finland och Norge är demokratin mer legaliserad än i Danmark och Sverige. Norge har fortfarande flest advokater per capita bland de nordiska länderna. Foto: Foto: Norges högsta domstol, By Bjoertvedt – Own work, CC BY-SA 3.0.
Demokratin spelar ut på olika sätt
Individuella rättigheter och andra konstitutionella aspekter av åtgärderna mot pandemin har varit mycket mer centrala i debatten i Finland och framför allt Norge än i Danmark och Sverige. Detta kan bero på att Finland och Norge är yngre nationer och mer legaliserade demokratier än Danmark och Sverige. Av historiska skäl har konstitutionen en särskild roll i både Finland och Norge. I Finland var de gamla svenska lagarna av särskild betydelse under den ryska perioden (1809-1917) och under 1900-talet har det förekommit upprepade demokratiska kriser som har betonat behovet av konstitutionellt skydd för demokratin. I Norge har Eidsvoll-författningen från 1814 en särskild plats i den nationella berättelsen, och de ledande politikerna under 1800-talet var ofta jurister. Norge har fortfarande flest advokater per capita bland de nordiska länderna. Danmark och Sverige vill snarare betona politikens företräde framför juridiken. När den svenska regeringen i början av april lade fram ett lagförslag som skulle ge den ytterligare befogenheter för att ta itu med covid-19-krisen var det viktigaste samtalsämnet inte de möjliga konsekvenserna för individens rättigheter, utan det faktum att lagförslaget skulle göra det möjligt för regeringen att kringgå riksdagen. Historiskt sett var politikens företräde framför rätten en del av välfärdssamhällets rättsfilosofi (skandinavisk rättsrealism). Den ledande tanken var att lagen inte skulle kunna hindra progressiva reformer. I stället sågs lagen som ett verktyg i händerna på lagstiftarna. Detta sätt att tänka förutsätter en historiskt betingad tilltro till demokratins styrka och dess förmåga att stå emot krafter som vill störta den inifrån. Så medan Danmark och Sverige kan kännetecknas av vad som kan kallas demokratisk självförtroende (eller alternativt naivitet), är Norge och Finland mer bekymrade över demokratins bräcklighet i kristider.
Don’t knock ’the war effort’
En intressant slutobservation är hur starkt stödet är för att ett visst lands tillvägagångssätt är det rätta. I Sverige har personer med en alternativ syn på landets strategi skällts ut som ”amateurepidemiologer”, och i Finland har till och med drastiska åtgärder, som att isolera hela Nylands län, genomförts utan större motstånd eller debatt. Stödet för de nordiska regeringarna är stabilt och ökar i hela regionen, och tidningarna tenderar att blåsa upp nyheter som förstärker känslan av att ”vårt” eget land är på rätt väg. Men ju längre krisen varar, desto mer utrymme verkar det finnas för kritisk debatt. Detta gäller för alla nordiska länder, men kanske särskilt för Sverige, något som kan tillskrivas att Sveriges förhållningssätt är mer kontroversiellt, eller kanske för att Sverige är ett större land där det finns mer utrymme för avvikande åsikter – dess välkända konformism till trots. Hänvisningar till andra nordiska länder utgör en central del av dessa framväxande debatter, och i denna mening är det intressant att notera att krisen har återupplivat den inomnordiska jämförelsen som en nationell politisk praxis i hela regionen. I kristider agerar de nordiska länderna kanske inte på samma sätt, men de är fortfarande angelägna om att lära av varandra för att vara bättre förberedda nästa gång.
Fortsatt läsning:
- Francis Sejersted, The Age of Social Democracy: Norway and Sweden in the Twentieth Century (Princeton University Press, 2011).
- Johan Strang ”Scandinavian Legal Realism and Human Rights: Axel Hägerström, Alf Ross and the Persistent Attack on Natural Law’ Nordic Journal of Human Rights, 36, 3 (2018) s. 202-218.
- Pauli Kettunen ”The Society of Virtuous Circles” i Models, Pauli Kettunen och Hanna Eskola, eds, Models, Modernity and the Myrdals (Helsingfors universitet, 1997).
- Sheri Berman, The Primacy of Politics (Cambridge University Press, 2006).