När jag var nio år såg jag TV-filmen David, som byggde på den sanna historien om en sexårig pojke vars pappa hade tänt eld på honom mitt i en vårdnadstvist. Förskräckt blev jag uppslukad av rädslan för att jag också skulle råka ut för en eldsvåda, bara för att överleva och bli permanent ärrad och ha smärta, precis som David hade gjort. Jag grät i sängen och bad Gud att skona mig. Jag grät och frågade: ”Varför måste detta hända mig? Kan du inte stoppa det?”
Angslan hade invaderat min barndom, och det skulle ta nästan två decennier innan jag insåg att jag hade tvångssyndrom. Det visade sig ligga bakom min rädsla för att jag hade cancer.
Att jag var lesbisk.
Att jag skulle hamna i helvetet.
Att jag kunde vara pedofil – den som slutligen fick mig att söka hjälp.
En morgon när jag körde till jobbet såg jag ett barn som gick ensam, och jag tänkte: ”Jag hoppas att han mår bra – vem vet vad som kan hända?”. Och jag funderade kort på att stanna och erbjuda honom skjuts. En oskyldig scen flög fram i mitt huvud: Jag skulle sakta ner, veva ner fönstret och be en unge som jag aldrig hade träffat att stiga in i min bil. Som en kidnappare. Som en pedofil. Fan.
Jag blev utlöst – igen. Hade jag ens haft lättnad sedan min senaste ”episod”? Allt tycktes löpa ihop, den ena hemska, oförlåtliga upptagenheten efter den andra. Detta var bara början på ytterligare en, och jag visste det. Det skulle pågå i åratal, och bara lätta lite när jag var singel och inte hade äktenskap och föräldraskap i åtanke.
När jag var 26 år träffade jag min man, och vi kom överens direkt. Han flyttade in inom några månader och vi pratade om äktenskap. ”Jag vill bara att du ska veta att jag inte är säker på att jag vill ha barn”, sa jag till honom. ”Jag kanske aldrig vill ha några.” Han var okej med det, sa han. Lättnad sköljde över mig – om jag inte hade barn skulle jag inte behöva oroa mig för att skada dem.
Men en kväll låg jag i sängen och gick igenom dagen – arbete, middag, en deadline för ett frilansarbete – och jag tänkte på en kollegas lilla flicka, som hade varit på kontoret. Hon hade visat hur hon kunde alla färger. ”Rosa”, hade hon sagt och pekat på en rosa rand, och ”bue”, pekat på en blå prick. Jag höll på att glida iväg nu, och en annan tanke dök upp i mitt huvud, en orelaterad sexuell tanke, och tankarna kolliderade och min mage snurrade och jag grät.
”Nej, nej, nej, nej”, viskade jag i mörkret och kramade mina ben mot mitt bröst. Varför fortsatte detta att hända mig? Vad var det för fel på mig? Allt jag ville var att vara en bra människa, att vara normal, att ta mig igenom en dag utan att skrämmande, äckliga tankar horade sig in. Som så många gånger tidigare hade mitt liv gått i stöpet. Ingenting gjorde mig lycklig. Saker fick mig att le, visst. Ibland skrattade jag också, men det kändes fel. Hur kunde jag tänka en äcklig, fördärvad, omoralisk tanke i ena stunden och skratta med vänner i nästa? Hur sjukt var inte det? Hur mycket jag än ville återgå till den person jag en gång hade varit så skrämde det mig att vara sorglös – gjorde inte det mig till en psykopat? Jag hatade att känna mig sjuk hela tiden, och jag hatade att be för att allt skulle försvinna, för att Gud skulle ge mig barmhärtighet, men det betydde åtminstone att jag visste att mina tankar var fel.
Och det var inte allt – jag ville bli den person jag en gång varit, men jag visste inte vem det var. Ju längre jag gick tillbaka i tiden, desto mer insåg jag att jag inte hade varit en sorglös person på väldigt, väldigt länge. Varför skulle något förändras nu? Kanske var det här jag.
Det tog årtionden att äntligen inse det, men mina påträngande tankar betyder inte att jag är en dålig människa. När jag insåg att OCD innefattar tabubelagda tankar precis som mina fick jag hjälp. Jag är bättre, och jag är lycklig.
Alison Dotson är författare till Being Me with OCD: How I Learned to Obsess Less and Live My Life, en memoar och självhjälpsbok för tonåringar. Hon är också ordförande för OCD Twin Cities, ett dotterbolag till International OCD Foundation, och har talat om sina erfarenheter av tvångssyndrom med flera medier, bland annat NBC, The Atlantic, Glamour och The Huffington Post.