Metal Wani har startat en ny funktion kallad ”Best to Worst”, där vi tar en titt på katalogen från stora metalband och ger våra tankar om det bästa till det sämsta. För det här avsnittet tog jag en titt på katalogen från ett av mina favoritmetalband, Testament. Detta thrashband från Bay Area har stått emot tidens tand och fortsätter att skapa enastående metalmusik till glädje för fans över hela världen. Med deras nya album ”Brotherhood of the Snake” som ska släppas den 28 oktober 2016 är det en perfekt tidpunkt att reflektera över deras mästerliga samling av metal.
”The New Order” (1988)
Men även om jag fullkomligt älskar ”The Legacy” är detta album för mig Testament när de är som bäst. Vad de gjorde så bra på det här albumet, och fortsätter att göra, är att blanda melodiska och konstnärligt rika gitarrsolon med tekniskt förödande riff till benkrossande hymner. Testament har alltid verkat vara underskattade när det gäller deras inverkan på thrashmusiken. Visst, Metallica, Slayer och Megadave var pionjärer, men band som Testament och Forbidden förvandlade thrash till klassiska kompositioner av flammande riffvansinne. Viktiga delar av denna pärla är ”Into The Pit” och ”Trail By Fire” med sitt bländande solo. En särskild notering måste göras om den enastående covern av Aerosmiths ”Nobody’s Fault”, som sätter Testament-stämpeln på en fantastisk klassisk rockjam.
”The Legacy” (1987)
Detta album introducerade thrash-världen till en ny nivå av tunghet. Medan många lama idioter dreglade över återkomsten av crotch rock med Guns N Roses ”Appetite for Destruction”, lyssnade jag på Alex Skolnick som tog inspiration från Randy Rhoads för att skapa en ny klass av neoklassisk shred. Som jag tidigare nämnt var det ett svårt val mellan det här albumet och ”The New Order” om topplaceringarna. När jag lyssnade igen när jag skrev den här artikeln bytte jag fram och tillbaka så många jävla gånger att jag tappade räkningen. I vilket fall som helst är det här albumet laddat med kvalitetslåtar som bevisar att Eric Peterson är en av de bästa riffmästarna genom tiderna. Viktiga delar på detta album är ”Curse of the Legions of Death” som lånar lite från Slayer och Metallica men blåser bort båda banden, och ”Burnt Offerings” med all sin härliga frygiska galenskap.
”Dark Roots of Earth” (2012)
Det senaste albumet från Testament är en juvel, där bandet återvänder till de rifffyllda rötterna från deras tidiga verk och hittar ett sätt att göra det tyngre. Om något är låtskrivandet på ”Dark Roots…” något av Testaments bästa. Peterson och Skolnick är en av de bästa gitarrduon i metal, och detta album är ett bevis på det. Dessutom skadar det inte när man spelar med Gene Hoglan på trummor. Mannen är en gud bakom satsen och går från det sublima till det suprema inom en fyra-räkning. På det här albumet finner man också Chuck Billy utnyttja hela dynamiken i sin röst: från grånad grusighet till dödsbröl, Chuck behärskar varje låt och är särskilt inspirerande på ”Native Blood”. Andra viktiga inslag är ”True American Hate” och ”Throne of Thorns”, med riff så fulla av hooks att de skulle kunna flå huden. Och låt oss inte ens komma in på den fantastiska covern av Iron Maidens ”Powerslave”.
”Formation of Damnation” (2008)
Det här var Testament’s nionde album och markerade Alex Skolnick och Greg Christians återkomst. Liksom de flesta Testament-fans var jag extremt förväntansfull inför detta album, eftersom det hade gått nästan åtta år sedan de hade släppt något originalmaterial. ’First Strike Still Deadly’ var cool, men det var inte nytt. Det här albumet innehöll ett omarbetat Testament, där bandet gick tillbaka till den blandning av melodisk thrash som gjorde dem stora. Till råga på allt hade Chuck Billy återhämtat sig helt från sin cancer och var redo att ge sig i kast med nytt material som fångade hans sångförmåga. Bland de utvalda styckena på det här albumet finns den högljudda ”Henchmen Ride” och titelspåret med Chucks gutturala sångattack.
’The Gathering’ (1999)
Jag var kluven mellan det här albumet och ”Formation of Damnation” när det gällde placeringen i den här listan. Det var en omkastning av myntet, eftersom båda albumen är lika roliga att lyssna på, men har distinkt olika stilar. Detta album innehöll den legendariska Dave Lombardo på trummor och Steve DiGiorgio på bas. Det går inte att ta miste på Lombardos inverkan på låtar som ”D.N.R.”, ”Legions of the Dead” och ”Fall of Sipledome”, eftersom hans knäppande snare och förtvinande dubbelkick ger albumet en enorm dos av kraft. Eric Petersons och James Murphys death metal-inriktningar bidrar också till den aggressiva leveransen av metal.
”Low” (1994)
Jag ska vara ärlig: jag var inte säker på att jag skulle gilla ett Testament-album utan min gitarrhjälte, Alex Skolnick. Men när jag hörde att death metal-titanen James Murphy samarbetade med Eric Peterson var jag redo att lyssna på det här albumet. Man kan känna lite death metal-inflytande i Chucks röst, men musiken har mer av en Pantera-känsla, med grooviga riff och breakdowns. James gitarrspel är distinkt med många wah-wah-accenter och glidande licks. Smakliga stycken på denna inkluderar ”Hail Mary”, ”Dog Faced Gods” och ”Chasing Fear”.
’Souls of Black’ (1990)
Med eran hårmetallens era äntligen närmade sig sitt slut var det skönt att se Testament hålla sig till det som de kan bäst. På det här albumet fick bandet spela tung och tekniskt rik musik. Visst, det här albumet har en ballad på sig, men även den låten är välgjord med Greg Christian som lägger till ett fint basarbete. Det enda verkliga problemet med det här albumet är att jag kom på mig själv med att lyssna på antingen ”The New Order” eller ”The Legacy” istället. Låtarna är bra, men jag hade hoppats på att de skulle gå längre. Utmärkande spår är ”Souls of Black” och ”Love To Hate”.
’Practice What You Preach’ (1989)
Det finns egentligen inget som är fel med det här albumet. Precis som ”Souls of Black” innehåller det beprövad och äkta låtskrivande med massor av headbangande riff och fenomenal frasering på solona av Alex Skolnick. Lyssna bara en gång på solot på titelspåret och din käftkrok faller av den melodiska kompositionen och de oklanderliga tekniska egenskaperna. Men när jag jämför det här albumet med de andra på min lista finns det helt enkelt inte tillräckligt många fenomenala låtar för att lyfta det högre upp. Testament fick dock en hel del uppmärksamhet för ”The Ballad” när den släpptes. Det är en fin låt med ett bra akustiskt intro, men jag tycker inte att jag går tillbaka för att lyssna på det här albumet om och om igen. Bland de bra skivorna på det här albumet finns ”Practice What You Preach” och ”Sins of Omission”.
”The Ritual” (1992)
Testament gjorde ett stort skifte i sitt sound på det här albumet. De fantastiska solona från Alex var fortfarande intakta, men låtskrivandet var helt annorlunda. Istället för vackert artikulerade och tekniska riff gick bandet över till en mer traditionell hårdrock/metalformel. Låtarna är bra, om du lyssnade på Judas Priest, Thin Lizzy eller Y&T. Med undantag för ”Agony” är alla låtar ärligt talat fotgängare. Det här albumets melodiska låtar är bra, men det levde helt enkelt inte upp till vad jag förväntade mig av Testament.
”Demonic” (1997)
När jag först hörde att Gene Hoglan och Glen Alvelais skulle vara med på det här albumet, laddade jag nästan mina byxor. Hoglan hade precis kommit från ett samarbete med Strapping Young Lad på ”City”, och Glen Alvelais spelade gitarr på ”Forbidden Evil” från Forbidden. Spelet på det här albumet är mästerligt, och Chucks sång är straffande med death metal-influenser, men i slutändan. är låtarna bara bristfälliga. De tekniska riffen och de sinnesvidriga solona är ersatta med slamiga grooves som helt enkelt inte fungerar. Jag menar, låten ”John Doe” är hemsk med run-of-the-mill progressions och ett mindre minnesvärt solo. Man tror nästan att ”Ten Thousand Thrones” kommer att vara den enda räddningen på det här albumet, men sedan tar den en stor skit på hela saken. Det finns inga viktiga klipp på det här albumet.
Detta är min syn på Testament-katalogen. Även om inte varje album är en pärla är det övergripande arbetet av detta band enastående. När jag tänker på det allra bästa inom metal tänker jag på Testament. Medan andra grundare av thrash och metal har gått vilse, har Testament stått emot tidens prövningar och blomstrat. Deras nya musik kan mäta sig med det bästa de någonsin gjort, och de blir bara bättre och bättre. Jag kan inte vänta på att höra vad de har i beredskap för oss med ”Brotherhood of the Snake” som kommer i oktober.