Warfarin används oftare än acenokumarol på grund av dess längre halveringstid (36 timmar), vilket teoretiskt sett ger en stabilare antikoagulation och undviker de faktor VII-svängningar som eventuellt kan förekomma under behandling med acenokumarol (halveringstid 10 timmar). Syftet med vår studie var att jämföra acenokumarol med warfarin i samma grupp av 103 patienter som påbörjade oral antikoagulation med acenokumarol och sedan övergick till warfarin. Hos dessa patienter jämförde vi den tidigare sexmånadersperioden med acenokumarolbehandling (juli-december 1996) med en ny sexmånadersperiod med warfarin (juli-december 1997). Vi ville veta om warfarin kunde förbättra kvaliteten och stabiliteten i den orala antikoagulationen hos våra patienter och om det fanns en skillnad mellan de två läkemedlen i den genomsnittliga veckodosen per patient. För att upptäcka en eventuell daglig fluktuation av faktor VII utvärderade vi dessutom ytterligare en grupp på 54 patienter. En undergrupp av dessa patienter behandlades med warfarin medan en annan fick acenokumarol. I den första patientgruppen utfördes 1 158 och 1 064 PT med acenokumarol respektive warfarin. Procentandelen PTs inom det terapeutiska intervallet var 59 % med acenokumarol och 62 % med warfarin (p=0,4). Det genomsnittliga antalet besök per patient var 12 och 11, och det genomsnittliga antalet besök inom det terapeutiska intervallet var 7 respektive 7. Den sista kontrollen i filmetoden visade ingen skillnad mellan de två läkemedlen. Överdoseringstillstånd var 51 (4,4 %) med acenokumarol och 30 (2,8 %) med warfarin (p=0,4). En god korrelation (r=0,92) konstaterades mellan acenokumarol- och warfarinmedeldosen per vecka. Förhållandet mellan den genomsnittliga warfarin/acenokumarol-veckodosen per vecka var 2,08 (intervall: 1,25-3,30; KI 95 %: 1,99-2,16). I den andra patientgruppen var faktor VII-nivåerna med båda läkemedlen högre 24 timmar efter administrering än 16 timmar efter, vilket visar att deras dagliga fluktuation var oberoende av läkemedlets halveringstid, eftersom faktor VII-nivåerna hos patienter med lågt K-vitaminintag inte var förhöjda. Våra resultat visade att warfarin inte tycktes vara bättre än acenokumarol vid utförandet av en antikoagulationsklinik när det gäller PTs inom det terapeutiska intervallet per patient. Det verkar som om faktor VII:s beteende påverkades av intaget av K-vitamin snarare än av acenokumarols korta halveringstid.